Under skogsfågeljakten så sker ofta mycket väldigt snabbt, när något äntligen sker. Intensiva stånd på hundarna, snabba avancer efter springande tjädrar, justeringar till nya stånd och snabba uppflog efter avståndsresningar i trånga situationer där skyttet verkligen sätts på prov. Just så var det för ett par veckor sedan när jag och hundarna låg och jagade i skogarna kring stugan under nästan en vecka. Ena dagen gick vi tomt nästan hela dagen tills det började skymma. Precis innan vi nådde båten tog så Tess ett fint & efterlängtat stånd på en tjädertupp. Från andra hållet och i fel vind kom Tarzan springandes in mot samma plats, och så var den enda situationen på hela den dagen ur världen. Nästa dag hade jag flera chanser och situationer på Tess och sedermera även på Tarzan och Tindra efter ett hundbyte efter halva dagen, där jag som skytt inte var tillräckligt vass. Tredje dagen gick jag ut med endast Tindra och Tess och kom hem med en Tjädertupp och en Tjäderhöna i olika situationer, efter endast ett enda avlossat skott. Tess startade med ett stånd på en springande och undflyende tjädertupp. Hon avancerade framåt efter den springande tuppen i 70-80 meter med mig springandes bakom med bössan skjutklar. I kopplet efter mig kom Tindra. Ut ur en granförtätning i något öppnare terräng såg jag en skadeskjuten tjädertupp som sprang, utan att kunna komma på vingarna. Jag skickade Tess på apport direkt, och efter en brottningsmatch med ungtuppen så kunde hon triumferande apportera in den stora fågeln utan att något skott behövde avlossas. Efter att vi tagit en 5:a och lugnat ner oss lite, så var det så Tindras tur. Endast 13 månader gammal, så var mina förväntningar om ett lyckat resultat inte så högt ställda, trots att hon dagen före gjort ett bra fågelarbete på en Tjädertupp, som flög lite för lågt efter resningen och där jag inte kunnat skjuta eftersom Tindra var i vägen. Tindra sökte i 10- 15 minuter och sökte fint i hög fart, med bra reviering och i bra kontakt. Gps:en ringde till när Tindra tog stånd, ca. 90 meter ut till höger om mig. När jag hittar henne så småningom och kommer upp en bit bakom går hon fram på gångstånd på stela ben. Hon justerar sig lite och avancerar framåt efter den springande tjädern. När jag är ca. 15 meter bakom henne tar hon ett stramt fast stånd på kanten mot en liten höjd. Jag skickar henne på resning över kanten, och tjäderhönan kommer flygandes mot mig, endast 3 meter framför bösspipan min och nerför sluttningen mot älven. Jag hann bara tänka: Om jag skjuter fågeln nu, blir det inget kvar av den....! Jag väntade ut den så länge som jag kunde, tills den var 12-15 meter bort innan jag tryckte av. Ett dammmoln av dun, och tjäderhönan hjulade i mossan ner för slänten. Då kommer Tindra dundrande ner för slänten som skjuten ur en kanon och kastar sig över hönan. Tindras första fällda tjäder var ett faktum men tillika också hennes första fallapport, hur bra det nu var.....? Jag valde dock att blunda för denna fadäs och gladde mig istället åt det fina förarbetet fram till skottet och fallet som hon presterat. Detta var de enda fåglar som jag fick under dessa 6 härliga dagar uppe i stugan, i slutet av september. Men vilken härlig vecka det blev.......:-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar