Säsongens sista jaktdag tillbringades i ett fjällområde i närheten av min stuga. Hård vind, kallt men soligt väder och snödrev präglade dagen. Att riporna grävt ner sig i snön hade jag klart för mig redan innan jag ens hade tagit skotern till området som jag hade tänkt jaga i. Jag förstod samtidigt att dagens jakt skulle handla mer om konditionsträning för mig och mina hundar än om jakt. När vi kommit upp i området och jag skulle parkera min skoter, så flyger en ripa upp ur den skorpa av skare som det tidigare mildvädret och blåsten åstadkommit. Hur ripan lyckats gräva sig ner igenom det hårda ytskiktet förblir en gåta för mig. Jag släppte ut hundarna ur skoterkälken och de fick springa lösa lite för att få upp värmen medan jag tog på mig skidor och hängde på mig ryggsäck och tog bössan över axeln. 75 meter bort ser jag Tarzan, drygt 13 år gammal ta ett stramt fint stånd i trädgränskanten direkt. Jag blev förundrad över precisionen. Under kanten kommer lilla Tindra springandes i full galopp och ser inte Tarzan i stånd. Rätt framför henne så stöter hon den ripa som Tarzan stått för. Hon sprang efter fågeln drygt 30 meter och jag valde att inte "se" detta. Tarzan satte sig med en suck, till synes besviken över den förlorade chansen som han för en gångs skull hann först till denna gång. Jag lider lite med honom, han har fått stå åt sidan en hel del sedan Tess kom till familjen. I höst så har dock jakten nästan uteslutande bedrivits över Tarzan, då Tess varit hemma med sina valpar, vilket gjort att Tarzan åter fått stå helt i fokus. En roll som han trivs bra i. För att få lite ordning på jakten igen så kopplades Tarzan och Tindra upp medan Tess släpptes ut på sök. Tess måste prioriteras inför kommande jaktprov och jag hade gärna skjutit en fågel över henne i säsongens elfte timme. Tindra fick avlösa Tess efter 45 minuter. Efter ytterligare 40 minuter utan tillstymmelse till stånd på ripa, så tyckte jag lite synd om Tarzan som gick där i kopplet och inte fick springa trots att det var han som uträttat mest på ingen släpptid alls. Jag tog in Tindra och släppte på Tarzan igen. Han slår sig ner för fjällkanten i ett fint slag och kommer upp igen och upp på en fjällplatå och blir borta ur mitt synfält. När jag kommer upp över kanten så har han tagit ett nytt stramt intenst stånd mot ett par björkar. Han hade nu varit ute på sök i totalt 10 minuter denna dag och tagit stånd två gånger. Jag krängde av mig ryggsäcken och knöt fast Tess och Tindra i den. Jag skidade upp bakom Tarzan och gav honom resningsorder. Han gick villigt på och avanserade fram i ett nytt stånd. Ny resningsorder och Tarzan får upp ripan på vingarna, ur snön vid fjällbjörkens rot. Ett välriktat skott fick ripan att ramla ner i sin snögrotta igen, medan Tarzan satt och väntade på sitt apportkommando. Dagen förflöt utan fler skotttillfällen för någon av hundarna. En mycket fin jaktdag där Tarzan "glänste" och fick visa såväl Tess som Tindra var skåpet skall stå och att gammal är äldst när förhållandena blir svåra......En fin och lyckad jaktdag som bevisar att jaktlyckan inte längre handlar om att skjuta många fåglar utan att njuta av tillvaron och glädjas åt fint utfört jobb på hundarna. Tarzan är otrolig och har alltid varit det. Hur många drygt 13-åriga jakthundar som det jagats och tränats så hårt med genom åren, klarar av att jaga och söka på detta vis i tufft genomslagsföre och med stor precision. Gammal var definitivt äldst denna dag. Tack Tarzan för ytterligare en oförglömlig jaktdag tillsammans :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar